Bra skrivet
Mats Carlsvärd som skriver O-Ringenbloggen på http://na.se/bloggar/matscarlsvard skrev något mycket bra som jag gärna vill dela med mig av;
"Titta vilken skog! Fett nice!" utropade sonen och pekade in i skogen när vi passerade Sörmon väster om Karlstad i dag.
Uanför bilfönstret svischade en böljande kuperad tallmo förbi. Fartskog!
"Vadå? Det är bara en skog!" svarade Hannah Maine oförstående.
Sonen är orienterare. Hans tjej Hanna är det inte.
En orienterare som åker bil eller tåg tittar inte framåt. Det är mer intressant att titta ut genom sidofönstren. Hur är framkomligheten? Kuperingen? Var är det lämpligt att ha ett arenaområde? Är den där stenen tillräckligt stor för att vara med på kartan? Hur tungsprungen är den där sankmarken? Jäklar, vad stenigt!
Det är bara att vänja sig Hannah.
Det är så det är enligt mig, jag tittar aldrig framåt jag tittar och ser om det finns någon fin skog och kan skrika rakt ut när jag ser en fin terräng. jag och Amanda var ju ute och gick med några kollokollegor en kväll och freakde ut när vi började peka ut att "där hade det var fint att ha en kontroll" "Åh rena rama stockholmsterrängen"
En gång orienterare alltid orienterare.
Go west
Jag har en känsla i kroppen av förväntan & glädje men ändå sorg på något "konstigt" sätt. Det är banne mig inte lätt att vara 22 årar ibland... Det är inte lätt att ha koll på allt, behaga alla, vilja ha allt! Det finns så sjukt mycket jag skulle vilja göra men som jag inte kan just nu, jag har viljan men men
Alla dessa linjer över mitt ansikte berättar historien om vem jag är, berättar många historier om där jag varit, hur jag kommit dit. Men dessa berättelser innebär inte något när du har någon annan och berätta dem för. Jag klättrade ofta över fjälltopparna, simmade över blåa hav. Jag korsade alla linjer och jag bröt alla regler, men jag bröt dem alla för dig.
Du ser leendet på min mun? det döljer de ord som inte kommer ut och alla mina vänner tycker jag är välsignad men de vet inte att mitt huvud är en enda röra av tankar, de kanske inte ens vet vem jag är?
Men dessa berättelser innebär inte något när du har någon annan att berätta dem för
Är det sant, var jag gjord för dig?
Kollojobbet går som på räls men visst är det skönt att komma hem in till civilisationen igen när man vart isolerad från telefon och internet i 2-3 veckor. Det är sjukt skönt att jag har Amanda där ute och självklart Emma, Emma är världens snällaste (jag slänger in Fredrik på ett hörn här också) pågrund av att han får en verkligen på bra humör, tack ni! =)
Nu e det bara en vecka kvar tills jag åker O-ringen och jag längtar hjärtat av mig om man nu kan säga det så. Jag andas orientering, jag kan inte leva utan det... jag kan vara skadad (som jag vart) och ändå vet jag att sporten finns där för mig oavsett vad som händer. Jag blir aldrig för gammal för att vara ute i skogen, jag behöver inte vara bäst bara jag får vara där, där det händer... Men jag ska inte sticka under stolen med att jag inte vill satsa för det vill jag, jag vill bli bättre, springa SM igen och få rankingpoäng. I really need en utmaning, något som triggar mig att få upp modet och självförtroende så pass mycket att jag vågar ta steget ut och försöka...
Men nu blir det O-Ringen och bara ha det skoj, tävla och le och skratta hela dagarna det blir nice, ätt så nice det också =)