Celebrate The Summer
Ja då kan jag officiellt förklara att sommarlovet är över... Almost! Imorgon bär det av till Falun & Jungfruvägen igen. Ska bli grymt skönt att komma upp igen & träffa alla klasskompisar & skolkompisar, vänja sig vid lägenheten igen och bara vara. På måndag börjar nolle-p (insparken) som vi kallar det där uppe och jag ska vara kulla (fadder) Det blir two weeks happytime med lekar, fester och sittninga... det blir grymt!
Sommaren har gått fort, det har vart skönt, mysigt och härligt att träffa familj och vännerna!
Jepp, men då förklarar jag att sommarlovet är över för detta år, THANKS för en toppen sommar hörrni!
Här bjuder jag på lite sommarbilder:
Sommaren har gått fort, det har vart skönt, mysigt och härligt att träffa familj och vännerna!
Jepp, men då förklarar jag att sommarlovet är över för detta år, THANKS för en toppen sommar hörrni!
Här bjuder jag på lite sommarbilder:
Friday!
Mmm bra citat det där & värt att tänka på vissa dagar ;)
Coz you know Love, is to hard to break
Love, you got a feeling that you can not hide. You got a feeling that you can't decide what's right
Hey, it's got a history that's here to stay. It's got nothing hurts like your face when you are down
It's hanging around
But love, is too hard to break
Love, aint nothing you can take
It's a little thing we make
Fasiken den är bra, låten är grym! Lyssna på Elin sigvardsson, min kära elin som jag lyssnat på sedan ungdomsåren. Nu har singeln med Lars eriksson kommit ut och den heter (Love) Lyssna Lyssna gott folk ;)
Minnen Minnen Minnen Minnen
Varför är det så svårt att inte tänka tillbaka, tillbaka på minnen... Mina tankar och minnen flyger runt som asplöv i huvudet, dom klistrar sig fast på näthinnan, vill ut men jag stoppar dem igen... jag orkar inte tänka men jag vill men får inte?
Får och får, det får jag men är inte bra... Jag blir ledsen, jag tänker, tänker tillbaka på Oslotiden. Hur liten jag var när jag åkte iväg och lärde känna de bästa människorna, de finaste kompisarna världen har skådat. Jag blev Aupair, och just därför blir saknaden så djup så stor så förtvivlande... Barnen växer såklart upp och jag kan inte åka stup i kvarten och se hur de gror upp till stora, vackra prinsessor. Jag levde jet-set liv, jag hade världens bästa aupair mamma, jag älskade huset, älskar staden ännu mer... Jag njöt verkligen av den tid jag var där och ännu mer saknar jag den nu. Det är sjukt jobbigt när jag varenda gång åker tillbaka och sätter mina fötter på tågstation och bara veta att här här i denna stad har jag levt loppan, vart för full, skrattat tills magen nästan spricker, träffat de bästa av de bästa, gråtit, tjutit över olycklignorskkärlek, här bor min andra familj och tjejerna, familjerna växer...
Senast jag var i oslo var i maj, då hade jag inte vart där på fuxcking ett år och jag höll på att dö när jag stod utanför porten och hör min aupairmammas röst skrika och ropar på Jenny och hon bara flyger på mig och jag var tvungen att försäkra mig på att hon kände igen mig och frågade "-gör du det" och hon säger, jag glömmer dig aldrig... snacka om att det värmde i hjärtat, jag stortjöt... minsta tjejen som var 3 när jag åkte var inte hemma och hon träffa jag inte förrförra gången jag var där heller och jag undrade hur stor hon hade blivit, hur lång hår hon hade fått (Ja, storasystern hennes klippte av hennes hår i he,lighet och lillen skyllde på att det fallt av i farten när hon löpte) ch jag fick se kort och hon hade blivit världens vackraste, jag höll på att DÖ! min gamla rum, bara att traska runt där gjorde mig skakis...
Som sagt, det är jobbigt att minnen kommer upp för jag vill bara flytta dit igen och leva loppan...
Oslo in my heart! frognerparken in my heart, frogner/sköyen in my heart!!!
Love // Malin
Får och får, det får jag men är inte bra... Jag blir ledsen, jag tänker, tänker tillbaka på Oslotiden. Hur liten jag var när jag åkte iväg och lärde känna de bästa människorna, de finaste kompisarna världen har skådat. Jag blev Aupair, och just därför blir saknaden så djup så stor så förtvivlande... Barnen växer såklart upp och jag kan inte åka stup i kvarten och se hur de gror upp till stora, vackra prinsessor. Jag levde jet-set liv, jag hade världens bästa aupair mamma, jag älskade huset, älskar staden ännu mer... Jag njöt verkligen av den tid jag var där och ännu mer saknar jag den nu. Det är sjukt jobbigt när jag varenda gång åker tillbaka och sätter mina fötter på tågstation och bara veta att här här i denna stad har jag levt loppan, vart för full, skrattat tills magen nästan spricker, träffat de bästa av de bästa, gråtit, tjutit över olycklignorskkärlek, här bor min andra familj och tjejerna, familjerna växer...
Senast jag var i oslo var i maj, då hade jag inte vart där på fuxcking ett år och jag höll på att dö när jag stod utanför porten och hör min aupairmammas röst skrika och ropar på Jenny och hon bara flyger på mig och jag var tvungen att försäkra mig på att hon kände igen mig och frågade "-gör du det" och hon säger, jag glömmer dig aldrig... snacka om att det värmde i hjärtat, jag stortjöt... minsta tjejen som var 3 när jag åkte var inte hemma och hon träffa jag inte förrförra gången jag var där heller och jag undrade hur stor hon hade blivit, hur lång hår hon hade fått (Ja, storasystern hennes klippte av hennes hår i he,lighet och lillen skyllde på att det fallt av i farten när hon löpte) ch jag fick se kort och hon hade blivit världens vackraste, jag höll på att DÖ! min gamla rum, bara att traska runt där gjorde mig skakis...
Som sagt, det är jobbigt att minnen kommer upp för jag vill bara flytta dit igen och leva loppan...
Oslo in my heart! frognerparken in my heart, frogner/sköyen in my heart!!!
Love // Malin