mawlin

Åren går, går snabbt. Det var två år sedan jag skrev ett blogginlägg. Jag har velat göra om bloggen för att kunna skriva som jag gjorde när jag startade bloggen för femtio år sedan. Men! Nej allt får vara kvar, har inte mage att radera inlägg som är skrivna när jag haft hjärtesorg, vart hopplöst förälskad, vart nere i gruset eller bara haft dåliga dagar. Det får helt enkelt stå kvar, finnas där som ett minne i att livet inte är en dans på rosor.

 

Men som sagt, tiden tickar på, sådan gör åren också. Nu sitter jag här en söndag i september och vädret börjar gå mot höst. Sommaren är över. Livet ler mot mig just nu. Hjärtat rycker till och ler, ler stort. Senaste året har vart en bergodalbana och jag har inte kunna hoppa av, inte för ens nu känner jag att jag sakta börja rulla in mot stationen igen. När man är 25 år så borde livet löst upp alla mysterier som kan ligga och lura i vassen men har insett att vi setts inför prövningar hela tiden. Jag kan inte förutspå vad som kommer näst, fast jag så gärna vill. Men just nu, nu känner jag mig glad i hjärtat med både jobb, vänner och ja kanske lite kärlek.

 

Sen att kärlek är så mycket, det är ju både till familj vänner och saker man älskar att göra men den där "stora kärleken" som man där inne i hjärtats innersta kammar söker, han vill man hitta. Kanske jag är på god väg?  kanske det är han? Jag vet inte, det återstår och se. Men när du inte kan sluta titta på någon som du ligger på armen på och han tittar lika mycket tillbaka och ger dig en öm kyss på pannan och stryker fingrarna längs din kind. Ja, då kan tankarna fara iväg, fara iväg långt och du känner den där bubblande känslan att du inte längre styr över din kropp, det är något annat... något du inte känt på länge.

 

Du känner dig uppskattad och ja, uppsnärjd i det blå